Folkrätt

SEMINARIUM 11

• Folkrätt: tvistelösning och kollektiv säkerhet under FN-stadgan

→ Staters fredliga tvistelösning

→ FN:s möjligheter till ingripande i tvister mellan stater

→Rätten till självförsvar

→Hjälp till en regering från en annan stat

Tvistelösning med fredliga medel (kap 18, s 732-765)

Diplomatiska metoder för tvistelösning

Folkrätten har alltid sett som en fundamental grund att dess uppgift är att upprätthålla fred. Man kan dela upp tvistelösning med fredliga medel i två grupper: diplomatiska procedurer och prövning/dom. (s 732)

Stater är dock inte tvingade till att lösa sina tvister sinsemellan och detta gäller oavsett om det rör sig om seriösa och stora juridiska konflikter eller mindre politiska tvister. Alla metoder som finns att tillgå för tvistelösning på fredligt sätt kräver samtycke från de stater som har en konflikt.

• För det första så kräver ett användande av de fredliga tvistelösningsmetoder som finns att det existerar en tvist mellan staterna:

• Definition av tvist: ”En oenighet om en juridisk fråga eller fakta, en konflikt om olika juridiska synpunkter eller om intressen mellan två personer/stater”

(s 733)

• Skillnad kan göras mellan:

• Politiska tvister
• Rättsliga/juridiska tvister        

• Det kan finnas skillnader mellan dessa, men det är inte alltid relevant att skilja dem åt. (s 734)

Art 2 (3) i FN-stadgan: ”alla medlemsstater ska lösa sina internationella tvister genom fredliga metoder på ett sådant sätt så att internationell fred och säkerhet och rättvisa inte hotas”

Art 33 (1) FN-stadgan: ”I varje tvist, vars fortbestånd är ägnat att sätta upprätthållandet at internationell fred och säkerhet i fara, ska parterna i första hand försöka att uppnå en lösning genom förhandlingar, undersökningsförfarande, medling, förlikningsförfarande, skiljedom, rättsligt avgörande, anlitande av regionala organ eller genom andra fredliga medel efter eget val.” Denna artikel tillämpas när tvister, om de fortsätter, riskerar att hota den internationella freden och säkerheten. Om inte detta fungerar ska andra typer av åtgärder tas i kraft.

Förhandlingar

Av alla former av fredliga tvistelösningar så är förhandlingar den enklaste och mest använda formen. Dessa består i grunden av diskussioner mellan parterna för att försöka ta reda på vilka olika uppfattningar som finns, eller åtminstone ta reda på i ”vilka hörn” de olika parterna befinner sig i tvisten. Det involverar ingen tredje part.

        Även om man med förhandlingar inte alltid lyckas lösa tvister, så kan det åtminstone hjälpa till för att försöka klargöra komplicerade oenigheter. För att förhandlingar ska kunna lyckas lösa en tvist så krävs det en viss grad av ömsesidig välvilja, flexibilitet och känslighet. (s 735)

Ibland finns det en skyldighet för parterna att förhandla/medla för att försöka lösa en uppkommen tvist, och detta kan framgå i olika traktat. Om det finns ett krav på detta, så implicerar det även en skyldighet att genomföra sådana förhandlingar så långt som möjligt för att försöka lösa tvisten. (s 736)

I German External Debts fallet så sades att även om inte en förhandling i ett fall antyder en skyldighet för parterna att uppnå en lösning så ”antyder det att seriösa försök mot en lösning av tvisten kommer att göras”. (s 737)

”Good offices” och medling

Både ”good offices” och medling involverar en tredje part. Till skillnad från skiljedom och domstolsprövningar så är processens syfte att övertyga parterna som tvistar att nå tillfredsställande villkor för att upplösa tvisten själva. (s 738)

Good offices = när en tredje part erbjuder ”good offices” och försöker att influera de motstående parterna att börja förhandla, och assisterar parterna på vägen mot en fredlig lösning som parterna ska nå tillsammans.

Medling = då är den tredje parten aktiv i försöket att nå samförstånd mellan de tvistande parterna genom förhandlingar.

Att skilja på dessa två metoder kan ibland vara svårt och de tenderar att flyta in i varandra.

”Inquiry” – undersökningsförfarande

När det finns skillnader i åsikt angående olika fakta som konstituerar en tvist mellan parter, så är ofta den logiska lösningen att skapa en ”commission of inquiry” (undersökningskommission) som ska genomföras av ansedda observatörer för att exakt konstatera de olika fakta som finns i parternas påståenden.  

        Denna teknik är dock begränsad på så sätt att den bara är relevant i fall av internationella tvister som involverar varken äran eller de vitala intressena i parterna, utan bara där konflikten centraliseras kring en genuin meningsskiljaktighet om vissa särskilda fakta som kan lösas genom en opartisk och samvetsgrann undersökning/utredning.

        Det är en ovanlig metod att använda. (s 739-740)

”Conciliation” – förlikningsförfarande

Ett förlikningsförfarande involverar en tredje parts utredning som grundar sig på tvisten och ett framlagt förslag i en rapport som visar på förslag på en förlikning. Alltså har detta förfarande både inslag av medling och undersökningsförfarande.

        Rapporter från ett förlikningsförfarande är bara förslag och är som sådana inte några bindande beslut.

Förlikningsförfaranden är extremt flexibla och genom att klarlägga fakta och diskutera förslag så kan det stimulera fram förhandlingar mellan de tvistande parterna.

        Det har funnits vissa förslag om att reaktivera förlikningsförfarandet som en teknik, men hur de kommer att lyckas återstår att se. Vissa multilaterala traktat innehåller dock möjligheten till att genomföra ett förlikningsförfarande. (s 741)

Internationella institutioner och tvistelösning

Regionala organisationer (s 742-744)

Art 52 (1) i FN-stadgan: ingen bestämmelse i FN-stadgan hindrar att det finns regionala avtal eller organ för att behandla sådana situationer för att upprätthålla fred och säkerhet, om de lämpar sig för regionala åtgärder, under förutsättning att dessa regionala avtal eller organ inte strider mot FN:s syfte och principer.